Ibland de troende fanns det inte endast de av judisk härkomst och judiskt tungomål, utan också medborgare från andra länder, som använde det grekiska språket. Mellan dessa två klasser hade det länge rått brist på tillit, ja, rent av fiendskap; och fastän deras hjärtan numera hade mjukats upp och förenats i kristen kärlek, blossade den gamla avundsjukan lätt upp igen. Således skedde det, att eftersom lärjungarna blev flera, ”började de grekiska judarna klaga på de infödda judarna”. {Kapitel 6:1.} Orsaken till klagomålen sades vara, att grekiska änkor försummades vid utdelningen av medel till de fattiga. En sådan ojämlikhet skulle strida mot evangeliets anda, och det vidtogs genast åtgärder, för att undanröja allt missnöje. Vid ett rådsmöte av troende sade apostlarna, att tiden var inne, då de borde befrias från uppgiften, att tilldela de fattiga mat och medel, och från andra, liknande bördor, så att de kunde ägna sig åt, att förkunna Kristus. ”Nej, bröder”, sade de, ”utse bland er sju män som har gott anseende och är uppfyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. Själva skall vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.”’ {Verserna 3-4.} Rådet följdes, och de sju utvalda invigdes högtidligt till sina plikter med bön och handpåläggning. |