Så dristade han sig till, att visa att hans arbete ibland hedningarna inte var något, som han själv hade tagit på sig. Han hade önskat, att verka ibland det egna folket; men i samma tempel hade Guds röst talat till honom i en helig syn, och anvisat honom hans arbete - ”Jag skall sända dig ut till hedningarna långt borta.’” {Vers 21.} Dittills hade folket visat den största uppmärksamhet, men då han nådde fram i sin redogörelse, där Kristus utnämnde honom till sändebud till hedningarna, bröt deras raseri ut på nytt. Då de varit vana vid, att betrakta sig själva som det enda av Gud gynnade folket, stod de ej ut med tanken på, att dela denna förmån med de föraktade hedningarna. Fram till dess hade förmånen varit förbehållen dem själva allena. Nationell stolthet sopade bort alla argument ägnade, att påverka deras förstånd och påbjuda deras vördnad. Ett utbrott av raseri avbröt hans tal, i det, att alla med en röst utropade: ”’Bort från jorden med en sådan människa! Han bör inte få leva.’” {Vers 22.} I upphetsning rev de av sig kläderna, liksom de gjorde flera år tidigare, vid Stefanus’ martyrium, och kastade upp damm i luften i vanvettigt ursinne.