Festus kände inte till judarnas sammansvärjelse om, att mörda Paulus, och han blev överraskad av denna vädjan till kejsaren. Det var inte smickrande för den romerske landshövdingen, att det första ärende, som lades på hans bord, skulle hänvisas till en högre myndighet. Icke desto mindre satte apostelns ord stopp för förhandlingarna i rätten. Festus överlade en kort stund med sitt råd, och då alla var eniga om, att vädjan var lagenlig, sade han till fången: ”’’Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du fara.’” {Vers 12.} Detta sades med ett tonfall och på ett sätt, som antydde, att Paulus föga visste, vad en vädjan till kejsaren innebar.