Apostlarna lämnades i ett ytterst smärtsamt tillstånd. Deras sönderrivna och blödande ryggar kom i beröring med det kalla stengolvet, medan deras fötter lyftes upp och spändes fast i stocken. I denna onaturliga ställning led de ohyggliga plågor; ändå knorrade och beklagade de sig inte, utan samtalade med varandra och prisade Gud med tacksamma hjärtan, för att de hade befunnits värdiga, att lida skam för Hans dyrbara namn. Paulus blev påmind om den förföljelse, som han hade varit upphov till, i sin jakt på Kristi lärjungar, och han var innerligt tacksam över, att hans ögon hade öppnats, till att se, och hans hjärta påverkats, till att märka sanningarna i Guds Sons evangelium, samt att han hade fått lov till, att förkunna den lära, som han tidigare hade föraktat.