Till James Edson White, den 9. december, 1895.... Men ack hjärtats smärta, ty annat var under uppseglande och visade sig snart; detta utgjorde en svår belastning för mig. Det rörde sig om intimiteten mellan W. F. C. och [Fannie]. Jag hade påtalat alla fallgropar för dem, men de förnekade allt. Under mötet i Melbourne tillstod dock Fannie, att hon älskade W. F. C. och att han älskade henne. Jag försökte, att framställa saken i dess sanna innebörd för dem. W. F. C. hade en ännu levande hustru. Nyligen hade hon erhållit skilsmässa. Han hade lämnat henne och varit hemifrån i tre år. Emellertid sade Fannie åt mig, att hon hade bett, att i fall det var det rätta, skulle hon gifta sig med W. F. C., så att hans fru skulle få skilsmässa. Hur blinda blir inte de, som avviker från den raka vägen! De två hade tänkt sig kunna ingå äktenskap och gemensamt bistå mig i mitt arbete. Skötseln av mina angelägenheter skulle alltså vila i deras händer. Ingalunda, sade jag till dem. Ett dylikt steg skulle skära av banden mellan (209) oss för gott, mellan mig och dem, ty W. F. C. saknade moralisk rätt till, att [gifta om sig]. - Brev 123a, 1895.