De judiska äldste, som uppmanade hövitsmannen, att söka Jesus, visade, hur fjärran de var från, att äga evangeliets anda. De insåg ej, att vårt stora behov är vårt enda anspråk på Guds förbarmande. I sin egenrättfärdighet hänvisade de hövitsmannen till Jesus på grund av den ynnest han hade visat ”vårt folk”. Men hövitsmannen sade: ”Jag är ovärdig.” Hans hjärta hade blivit gripet av Jesu nåd. Han såg sin egen ovärdighet, och ändå fruktade han ej, att be om hjälp. Han förtröstade ej på egen godhet, hans argument var hans stora behov. Hans tro grep fatt om Kristus i Hans egenskap av Frälsare. Han trodde inte på Honom blott som en undergörare, utan som mänsklighetens Vän och Frälsare.