Följande måndag fick han hög feber och nästa dag drabbades jag också. Tillsammans togs vi in på sanatoriet för att få behandling. På fredagen började mina symptom att minska. Läkaren informerade mig om att min man bara ville sova och att man befarade att läget var allvarligt. Jag fördes omedelbart till hans rum och så fort jag såg hans ansikte förstod jag att han höll på att dö. Jag försökte väcka honom. Han förstod allt man sa till honom och svarade på alla frågor som kunde besvaras med ja eller nej, men verkade inte kunna tala mer än så. När jag sa till honom att jag trodde att han höll på att dö verkade han inte förvånad. Jag frågade honom om han höll Jesus kär. Han sa: ”Ja, oh ja.” ”Har du ingen önskan att leva”, frågade jag. Han svarade: ”Nej.”