Min make och jag höll vid ett tillfälle möten där man önskade våra sympatier för en broder som led av tbc. Han var blek och medtagen. Han bad Guds folk om förbön. Han berättade att hans familj var sjuk och att han hade förlorat ett barn. Han talade med rörelse om sin sorg. Han sade att han hade väntat en längre tid att få träffa broder och syster White. Han hade trott, att om de bad för honom skulle han bli frisk. Efter det att mötet hade avslutats, gjorde bröderna oss uppmärksamma på detta fall. De talade om att församlingen underhöll dem, att hans hustru var sjuk och att hans barn hade dött; Bröderna hade samlats i hans hus och förenats i bön för den lidande familjen. Vi var mycket uttröttade och hade arbetets bördor på oss under mötena, och önskade slippa denna uppgift.