Jag sökte efter den själens ödmjukhet som alltid borde sitta som en passande klädnad på våra predikanter, men den fanns inte på dem. Jag såg efter den djupa kärlek till själar som Mästaren sa att de skulle ha, men de hade den inte. Jag lyssnade efter de allvarliga bönerna, uppsända i tårar och själanöd på grund av de (166) obotfärdiga och otroende i deras egna hem och i församlingen, men hörde dem inte. Jag lyssnade efter uppmaningar som gjorts under Andens påverkan, men de saknades. Jag letade efter dem som bar bördor, som i en tid som denna skulle gråta mellan förhuset och altaret och ropa: ”HERRE, skona ditt folk, och låt inte din arvedel hånas”, men jag hörde inga sådana böner. Några få uppriktiga, ödmjuka personer sökte Herren. Vid några av dessa möten kände en eller två pastorer bördan och tyngdes ner som en vagn under sädeskärvar. Men den stora majoriteten av pastorer hade inte mer insikt om sitt uppdrags helighet än barn.