Kana låg inte så långt från Kapernaum att den kunglige tjänstemannen inte skulle ha hunnit hem före kvällen efter samtalet med Jesus, men han tycktes inte påskynda hemresan. Först nästa morgon kom han till Kapernaum. Men vilken hemkomst! När han begav sig iväg för att söka Jesus, var hans hjärta tyngt av sorg. Det starka solskenet tycktes honom grymt. Fåglarnas sång föreföll honom såsom ett hån. Men hur annorlunda kände han det inte nu. Hela naturen framstod i ny gestalt. Han såg allt med nya ögon. Hela naturen tycktes lovsjunga Gud under de stilla morgontimmarna, då han var på väg mot sitt hem. Medan han ännu var ett stycke från hemmet kom några av hans tjänare honom till mötes. De var ivriga att befria honom från den ängslan som de var övertygade om att han plågades av. Men han visade ingen förvåning över nyheten som de framförde till honom. Han frågade till deras förundran bara vid vilken tid barnet hade blivit friskt. "I går vid sjunde timmen lämnade febern honom", svarade tjänarna. I samma ögonblick som fadern i tro omfattade Jesu försäkran: "Din son får leva", vidrörde den allsmäktiga kärleken det döende barnet. Fadern skyndar sig nu för att träffa sin son. Han sluter den från döden återvände i sin famn och tackar Gud åter och åter för detta sällsamma tillfrisknande.