Jesus hade kommit hungrig till fikonträdet för att hitta mat. Så hade han också kommit till Israel, ivrig att hos dem finna rättfärdighetens frukter. Han hade varit rundhänt med sina gåvor till dem, för att de skulle bära frukt till välsignelse för världen. Varje tänkbart tillfälle och varje tänkbar förmån hade getts dem. I gengäld sökte han nu deras sympati och samarbete i utförandet av sin nåds uppdrag. Han längtade efter att få se självuppoffring och medkänsla hos dem, iver för Gud och en djup själens hunger efter medmänniskornas frälsning. Om de hade hållit Guds lag, skulle de ha utfört samma oegennyttiga arbete som Jesus utförde. Kärleken till Gud och människor förmörkades av stolthet och självgodhet. De drog själva fördärv över sig genom att vägra att tjäna andra. De sanningens skatter som Gud hade anförtrott dem, skänkte de inte till världen. I det ofruktbara fikonträdet kunde de ha läst både sin synd och sitt straff. Fikonträdet, som stod där vissnat på grund av Frälsarens förbannelse, förtorkat och avlövat, dött ända ned i rötterna, visade vad det judiska folket skulle bli, när Guds nåd hade lämnat dem. Eftersom de vägrade att dela med sig av välsignelsen, skulle de inte längre få ta emot den. "Det har blivit ditt fördärv, o, Israel." – Hos. 13:9.