”Harlan Page helgade sig till Gud, med den fasta föresatsen, att leva och verka, för att främja Herrens härlighet, genom förtappades frälsning. ’Då jag först fick hopp’, sade han på sin dödsbädd, ’kände jag, att jag måste arbeta för själar. Jag bad år efter år om, att Gud skulle göra mig till redskapet för någons frälsning.’ Hans bön blev sannerligen besvarad. Aldrig försummade Page ett tillfälle till, att hänvisa själar till ljuset. Genom brev, genom samtal, genom traktater, genom bön, genom vädjanden och förmaningar, såväl som genom ett heligt och allvarligt, gott föredöme, försökte han att återvinna de kringirrande, eller verka uppbyggligt på de troende. I fabriker, på skolor och var som helst strävade denne mekaniker, och endast nådens mäktiga kraft kan förklara, hur en så enkel och ödmjuk person kunde sätta igång så mycket. Hans liv är en talande kommentar till orden: ’Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till’. {Första Korintierbrevet 1:27-28.} ’Vår (173) tro, när det gäller eviga verkligheter, är svag’, utbrast han, ’och vår pliktkänsla begränsad, vilket gör, att vi åsidosätter våra medmänniskors frälsning. Låt oss vakna upp till insikt om våra plikter, och medan vi har tunga eller penna, helga dem till tjänst för den Högste, fast inte i vår egen kraft, utan med stark tro och fast tillit.’”