Så till orsaken: Då de inte stod i predikstolen, lade de ned mycket av sin tid på skrivande. De ursäktade sig för uteblivna hembesök, genom att säga, att de var så strängt upptagna och trötta. Sedan ställde de sig med utmattade hjärnor i talarstolen; de var inte redo, att utföra ett arbete, som Gud kunde sätta Sitt godkännandemärke på. De förklarade inga läropunkter fullt ut. Men bara de hetsade upp sig duktigt, menade de sig ha gjort en kraftfull presentation. De rörde vid än det ena, än det andra, nämnande en massa saker, vilka de betraktade som övertygande och oemotsägliga belägg, men i själva verket begravde de sanningen under en massa stoff, som de tömde ut över åhörarna, så att själva huvudpoängerna inte gick att finna. Allt, som de lade fram, var oklart och rörigt. Så många ämnen belystes i varje föreläsning, att ingen enskild poäng framstod som bevisad och klar i sinnena på dem, som inte var bekanta med sanningen... Ett ämne, några poänger gjorda entydiga och klara skulle ha varit av mer värde för åhörarna, än denna mängd med material, som de benämnde bevis, och som de menade klargjorde deras poänger. – Brev 47, 1886.