Efter att templet var renat, ändrade Jesus uppförande. Hans ansiktes fruktansvärda majestät gav utrymme åt ett uttryck för den ömmaste medlidsamhet. Han blickade efter den flyende skaran, och Hans hjärta fylldes med sorg och medkänsla. Det var några, som hade stannat kvar. Dessa kände sig oemotståndligt dragna till Hans person. De blev inte förfärade över Hans ansiktes fruktansvärda värdighet; deras hjärtan närmade sig Honom med kärlek och hopp. Dessa var inte de stora och mäktiga, som väntade sig, att de skulle göra intryck på Honom med sin storslagenhet; nej, det var fattiga, sjuka och nödlidande människor.