Förordningen med handpåläggning blev vid en senare tidpunkt allvarligt missbrukad; handlingen tillskrevs en oberättigad innebörd, som om en kraft kom över dem, som ordinationen utfördes på, som om den genast gjorde dem lämpliga för något eller allt pastoralt arbete, som om dygd skulle inneslutas i handpåläggningens handling. I historien har vi blott en enkel uppteckning om handpåläggning av de två apostlarna, och dess inverkan på deras arbete. Både Paulus och Barnabas hade redan fått värvet av Gud själv, och ceremonin med håndpåläggning gav ingen ny nåd eller verklig kvalifikation. Den innebar endast, att sätta församlingens sigill på Guds verk – ett formellt erkännande, varigenom en person utsågs till ett visst ämbete.