Moses påminde dem om "den dag då du vid Horeb stod inför Herren, din Gud." Och han ställde dessa frågor till den hebréiska härskaran: "Vilket stort folk har gudar som är dem så nära som Herren, vår Gud, är oss nära varje gång vi åkallar honom? Och vilket stort folk äger stadgar och föreskrifter så rättfärdiga som denna lag som jag i dag förelägger er?" Dessa frågor kunde upprepas i vår tid. De lagar, som Gud på den tiden gav Sitt folk, var visare, bättre och mera passande för människan, än de som Jordens mest civiliserade nationer har stiftat. Nationernas lagar visar kännetecken på det icke pånyttfödda hjärtats svagheter och passioner, men Guds lag bär den himmelska prägeln. "Men er har Herren tagit sig an och fört ut ur järnugnen", sade Moses, "för att ni skulle bli hans eget folk". Det land, som de snart skulle gå in i och bli deras, om de var Guds lag lydiga, blev beskrivet för dem som följer – och hur måste inte dessa ord ha påverkat israeliternas hjärtan, när de erinrade sig, att han, som så livligt skildrade det goda landets välsignelser, hade, på grund av deras synd, blivit berövad förmånen, att få dela arvet med sitt folk: