Under det sjunde året blev den fattiges skuld efterskänkt. Hebréerna ålades alltid, att bistå sina nödställda bröder, genom att låna dem pengar utan ränta. Det var uttryckligen förbjudet, att ta ränta från en fattig person: "Om din broder kommer på obestånd och inte längre kan försörja sig, skall du ta dig an honom som man gör med en invandrare eller en tillfälligt bosatt och låta honom bo hos dig. Du får inte ta ränta av honom eller kräva mer tillbaka, ty du skall frukta din Gud och låta din broder bo hos dig. Låna inte ut dina pengar åt honom mot ränta, och lämna honom inte av dina livsmedel för att kräva mer tillbaka." Tredje Moseboken 25:35-37. Om skulden inte hade blivit betalad till anståndsåret, kunde inte kapitalet bli inkasserat. Folket blev uttryckligen varnat för, att undanhålla behövlig hjälp från sina bröder på grund av detta förhållande: "Om det finns någon fattig hos dig, . . . skall du inte vara hårdhjärtad och hålla handen sluten för din fattige broder. . . . Akta dig för den gemena tanken att det sjunde året, avskrivningsåret, närmar sig, så att du ser med oginhet på din fattige broder och vägrar låna honom något. Då klagar han över dig inför Herren, och du får en synd att svara för." "Det kommer aldrig att saknas fattiga i landet. Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land", och Du skall "låta honom låna så mycket han behöver." Femte Moseboken 15:7-9, 11, 8.