Under all tid har sanningen klätts i en särskild dräkt, utgörande ett budskap från Gud till folket i innevarande släkte. Gamla sanningar är ytterst väsentliga; nya sanningar är inte oberoende av de gamla, utan bara en finputsning av de gamla. Det är bara, när vi förstår de gamla sanningarna, som vi kan fatta de nya. Då Kristus önskade, att öppna upp sanningen om Sin uppståndelse för lärjungarna, började Han ”med Mose och alla profeterna” och ”förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.” – Lukas 24:27. Men det är ljuset över de färska, oöppnade sanningarna, som förhärligar de gamla. Den, som avvisar eller försummar de nya, har faktiskt inte fått fatt i de gamla. För vederbörande mister det hela sin vitala kraft och övergår blott i livlös formalitet.