Han kunde inte frigöra sig från tanken, att det var hans plikt att låta andra få del av det ljus, som han själv hade tagit emot. Han väntade sig motstånd från de gudlösa, men var säker på, att alla kristna skulle fröjda sig vid hoppet om, att få möta den Frälsare, som de älskade. Hans enda rädsla var, att många i sin stora glädje vid utsikten om en vidunderlig befrielse, som så snart skulle fullbordas, skulle ta emot denna lära, utan att granska Skriften tillräckligt, för att finna bevis för dess sanningsenlighet. Därför dröjde han med att träda fram med den, för att han inte genom en tänkbar felbedömning skulle komma att vilseleda andra. På detta sätt övertygades han om, att åter gå igenom bevisen till stöd för de slutledningar, han hade dragit, och att omsorgsfullt betänka varje svårighet, som dök upp i sinnet. Han fann, att vanskligheterna försvann i ljuset från Guds Ord, såsom dimman försvinner för solens strålar. De fem år, han tillbringade på detta sätt, förde honom till en fullständig överbevisning om det riktiga i hans inställning. Förpliktelsen, att låta andra veta, vad han menade, att Skriften lärde oss, trängde sig på honom med förnyad kraft. ”Då jag var upptagen av mitt arbete”, sade han, ”ljöd det ständigt i mina öron: ”Gå åstad och berätta för världen om den fara, som hotar den.” Detta Skriftställe framträdde stadigt för mig: ”När jag säger till den ogudaktige: Du ogudaktige, du måste dö! och du då inte varnar honom för den väg han går, så skall den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige för den väg han går, för att han skall vända om ifrån den, och han ändå inte vänder om ifrån sin väg, då skall han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat ditt liv.” Hesekiel 33:8-9. Jag menade, att om de gudlösa varnades ordentligt, skulle många av dem omvända sig; och om de inte varnades, skulle deras blod utkrävas av min hand.”