Fastän trollkarlarna till synes skapade paddor, liksom Mose och Aron gjorde, kunde de inte få bort dem. Då Farao såg, att trollkarlarna inte förmådde att hejda plågan, eller avlägsna paddorna, blev han delvis ödmjukad, och önskade förbön från Mose och Aron till Herren å hans vägnar, för att undanröja paddplågan. Han började, att få viss kunskap om den Gud, som han sagt sig vara ovetande om. Mose och Aron hade sagt åt Farao, att de inte gjort paddorna med magi, eller genom någon kraft de besatt; utan att Gud, den levande Guden, hade fått dem att komma till genom Sin kraft, och att Han ensam var i stånd till, att avlägsna dem. Dessförinnan hade Farao jublat inför Mose och Aron, eftersom trollkarlarna efterapat dem med sitt trolleri. Och då han bad Mose om intensiv förbön, påmindes Farao om sitt tidigare högmodiga prålande och självförhärligande på grund av trollkarlarnas gärningar. Mose frågade Farao, vart hans förhärligande över honom tagit vägen, och var fanns trollkarlarnas kraft till, att få bort plågan?