Gud anvisade Israels barn, att slå läger på den plats, där det inte fanns vatten, för att pröva dem och se, om de ville blicka hän till Honom i sin förtvivlan, eller knota, som de tidigare hade gjort. Med tanke på, vad Gud hade gjort för dem vid deras förunderliga befrielse, skulle de ha trott på Honom i sina besvär. De borde ha vetat, att Han inte skulle låta dem gå under av törst, eftersom Han lovat, att ta dem till Sig som Sitt folk. Men i stället för att bönfalla Herren i ödmjukhet om, att förse dem med förnödenheter, knorrade de mot Mose, och krävde vatten av honom. Gud hade hela tiden visat Sin kraft på ett förunderligt vis, för att få dem att förstå, att allt det goda de fick, kom från Honom; att Han kunde skänka dem gåvor, eller avlägsna dessa från dem, enligt Sin vilja. Några gånger insåg de detta fullt ut, och ödmjukade sig grundligt för Herren; men då de blev törstiga, eller hungriga, anklagade de Mose för det, som om de hade lämnat Egypten, för att behaga honom. Mose blev bedrövad över deras gruvliga knorrande. Han frågade Herren, vad han skulle göra; för folket var redo att stena honom. Herren bad honom, att slå på klippan med Guds stav. Skyn med Hans härlighet vilade rakt framför klippan. ”Han klöv klippor i öknen och gav dem rikligt med vatten att dricka, som ur väldiga hav. Rinnande bäckar lät han bryta fram ur klippan, vatten lät han flyta ner som strömmar.” Psaltaren 78:15, 16. Mose slog på klippan, men det var Kristus, som stod hos honom och fick vattnet att flyta ur den stenhårda klippan. Folket frestade Herren med sin törst, och sade: ”Om nu Gud har fört oss hit, varför ger Han då oss inte vatten, så väl som bröd?” Detta var ett exempel på kriminell otro, och Mose blev rädd för, att Gud skulle straffa dem för deras onda knorrande. Herrens prövade Sitt folks tro, men de bestod ej provet. De knotade efter mat, och efter vatten, och klagade på Mose. På grund av deras otro, lät Gud deras fiender föra krig mot dem, för att Han skulle kunna visa dem, varifrån deras styrka kom. |