Vid ingången till huset stod sex vattenkrukor av sten. Jesus befallde tjänare att fylla dessa krukor med vatten. De efterkom villigt den besynnerliga anhållan. Just i detta ögonblick hade man fått brist på vin. Jesus sade till dem: ”’Ös nu upp och bär in det till värden.’” Tjänarna såg med förvåning, att vattenkrukorna var fulla av vin i stället för det kristallklara vatten, som de nyss hade fyllt dem med. Varken värden eller gästerna visste, att vinförrådet var slut. Då de smakade på vinet blev färden förvånad; ty det var bättre än något vin, som han någonsin hade druckit, och märkbart annorlunda än det, som framburits vid festens början. Han kallade därför till sig brudgummen och sade till honom: ”’Varenda människa sätter först fram det goda vinet, och det som är sämre när gästerna börjar bli druckna [när de druckit nog, eng. övers.]. Du har sparat det goda vinet ända till nu.’” (Johannesevangeliet 2:10) Jesus framställer genom detta underverk den stora sanningen, att världen sätter fram sina bästa gåvor först för att behaga ögat och förtjusa sinnena; men han vidbliver alltid intill det sista att skänka goda gåvor, som aldrig förlorar sin goda smak, aldrig gör hjärtat sjukt eller trött därav. Världsliga förnöjelser kan ej ge fullkomlig tillfredsställelse; deras vin förvandlas till bitterhet, deras förlustelse till mörker. Det, som begynner med sång och munterhet, slutar med trötthet och oförnöjsamhet. Men Jesus bereder själen en fest, som alltid skänker glädje och tillfredsställelse. Varje ny gåva från honom sätter oss istånd till att bättre kunna skönja och njuta vår Herres välsignelser. Han är inte inskränkt med sina gåvor, utan ger långt mer, än man förväntar eller ber om.