Lärjungarna vände åter till Jerusalem, inte (254) sorgmodiga, utan fyllda av glädje. Då de till sist betraktade sin Herre, strålade Hans ansikte med himmelsk klarhet, och Han log kärleksfullt mot dem. De händer, som så ofta räckts ut, för att välsigna de sjuka och pinade, samt tillrättavisat demoner – de händer, som hemska spikar drivits igenom, var utsträckta i nåd, som om de i lärjungarna famnade hela världen, och kallade ned en välsignelse över alla Kristi efterföljare. Ljusstrålar tycktes komma från dessa dyrbara händer och omgärda dem, som vakat och bett.