Så gradvis skedde Salomos avfall att han, innan han blev medveten om det, hade vandrat långt bort från Gud. Nästan omärkligt började han lita mindre och mindre på gudomlig ledning och välsignelse, och sätta tilltro till sin egen styrka. Litet i sänder undanhöll han Gud den orubbliga lydnaden som skulle göra Israel till ett egendomsfolk, och han rättade sig mer och mer noggrant efter de kringliggande folkens sedvänjor. Han gav efter för de frestelser, som följde hans framgång och hans ärorika ställning. Han glömde källan till sin välgång. En ambition att överträffa alla andra nationer i makt och prakt ledde honom till att för själviska syften fördärva de himmelska gåvor som hittills använts för Guds ära. De pengar, som skulle ha förvaltats för de behövande fattigas bästa och för att låta världen få kännedom om principerna för ett heligt levnadssätt, förbrukades på ett själviskt sätt på ärelystna projekt.