Lärjungarna hade denna dag bevittnat Kristi underbara verk. Himmelen tycktes ha kommit ned till jorden. Minnet av denna underbara och härliga dag borde ha fyllt dem med tro och hopp. Hade de med sina hjärtan fyllda av dessa ting talat med varandra, skulle de inte ha kommit i frestelse. Men missräkningen upptog deras tankar. Kristi ord: ”Samla ihop de överblivna styckena, så att inget förfars” lämnades obeaktade. Det hade varit stunder av rik välsignelse för lärjungarna, men nu hade de glömt allt. De befann sig mitt ute på bekymrens hav. Deras tankar var stormiga och oförnuftiga, och Herren sände dem därför något annat, som skulle ansätta dem och sysselsätta deras tankar. Gud gör ofta så, när människorna själva skaffar sig sorger och bekymmer. Redan närmade sig faran med hast.