De åsidosatte det femte budet, som om det inte hade någon betydelse, men var väldigt noga med, att fullgöra de äldstes stadgar. De lärde folket, att om de offrade av sina ägodelar till templet, var det av större värde, än om de underhöll sina föräldrar. Och hur stora behoven än var, var det ett helgerån, att ge far eller mor något av det, som blivit sålunda avskilt. En pliktförgäten eller opålitlig son kunde endast uttala ordet korban över sin egendom och på så sätt avskilja den för Gud, men han kunde samtidigt behålla den för eget bruk under hela sin livstid, och först efter hans död skulle den tillfalla templet. På så sätt hade han frihet både i livet och i döden, att vanära och svekligt bedra sina föräldrar under täckmanteln av skrymtaktig eller hycklande hängivenhet för Gud.