En dag lyssnade jag till ett samtal mellan min mor och en syster, om en föreläsning de nyligen hade hört, som gick ut på att själen inte hade någon naturlig odödlighet. De upprepade några av de texter som pastorn hade använt som bevis. Bland de texter som jag minns blev jag mycket påverkad av dessa: ”Den själ som syndar ska dö.” och ”De levande vet att de ska dö, med de döda vet ingenting”, ”som han ska visa när hans tid är inne, han som är den salige och ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam har odödlighet.” ”Evigt liv med rätta åt dem som med uthållighet gör det goda och söker efter härlighet och ära och oförgänglighet.” ”Varför”, sa min mor efter att ha citerat den föregående texten, ”skulle de söka efter något som de redan har?”