Jag hade beslutat mig för att inte engagera mig i bön för någon såvida inte Herrens Ande skulle ge råd i saken. (350) Jag hade fått se, att det fanns så mycket orättfärdighet överallt, till och med bland bekännande sabbatsfirare, att jag inte ville förena mig i bön för några vilkas bakgrund jag inte hade någon kännedom om. Jag förklarade orsaken. Bröderna försäkrade mig att så långt som de visste, var denne en värdig broder. Jag talade några ord med den man som hade begärt våra förböner för hans tillfrisknande, men kunde inte känna mig fri. Han grät och sade att han hade väntat på att vi skulle komma och han kände sig förvissad att om vi bad för honom skulle han få hälsan tillbaka. Vi sade till honom, att vi inte kände till hans liv och att vi hellre ville att de som kände honom skulle bedja för honom. Han bad oss så enträget att vi beslöt oss för att ta hänsyn till hans situation och framställa det för Herren den kvällen, och om vägen föreföll klar, skulle vi bevilja hans önskan.