Pastorer som ägnar sig åt debatter är i allmänhet inte lämpade att hjälpa flocken där de behöver hjälp som mest. Eftersom de har försummat praktisk trosutövning i sina egna hjärtan och liv kan de inte undervisa flocken om detta. Om det saknas spänning vet de inte hur de ska arbeta, de verkar ha förlorat sin styrka. Om de försöker tala verkar de inte veta hur de ska lägga fram något som passar situationen. När de borde presentera ett ämne som skulle ge Guds hjord näring, som skulle nå och mjuka upp hjärtan, faller de tillbaka på något av de gamla stereotypa samtalsämnena och går igenom de tidigare förberedda argumenten, torra och ointressanta. På så sätt drar de mörker, istället för livets ljus, över flocken och över sina ägna själar.