När en läkare ser, att en patient lider av en åkomma orsakad av olämpligt ätande och drickande, men försummar att påpeka behovet av bättring, då skadar han en medmänniska. Drinkare, vansinniga, de som ger efter för lössläppthet – alla vädjar de till läkaren, att han klart och tydligt skall förklara, att deras lidande beror på deras synd. Vi har fått omfattande ljus beträffande hälsans förbättring. Varför satsar vi då inte mera helhjärtat, för att motverka sjukdomars orsaker? Hur kan våra läkare, (75) som ständigt upplever kampen mot smärta och alltid söker att lindra lidande, vara så tysta? Kan de avhålla sig från, att öppna munnen och varna? Är de verkligen välvilliga och barmhärtiga, om de inte lär ut sträng återhållsamhet som ett botemedel mot sjukdom?