Aldrig tidigare hade världen sett en sådan segerprocession. Den liknade inte någon av jordens berömda erövrares segertåg. Ingen skara av sörjande fångar, troféer över kunglig tapperhet, ingick i denna scen. Men runt Frälsaren fanns de härliga troféerna av hans kärleksverk för syndfulla människor. Där fanns de fångar som han hade befriat ur Satans makt och som lovsjöng Gud för sin befrielse. De blinda, som han hade återgett deras syn, gick i spetsen. De stumma, vilkas tungor han hade löst, ropade de mest högljudda hosiannaropen. Krymplingarna, som han hade botat, gjorde glädjesprång och var de ivrigaste att bryta palmgrenar och vifta med dem framför Frälsaren. Änkor och faderlösa upphöjde Jesu namn för hans barmhärtiga gärningar mot dem. De spetälska, som han hade gjort friska, spred ut sina inte längre orena kläder över hans väg och hälsade honom som härlighetens Konung. De som av hans röst hade väckts ur dödens sömn, fanns med i folkskaran. Lasarus, vars kropp hade börjat upplösas i graven, gladde sig nu i sin mandoms styrka och ledde det djur som Frälsaren red på.