Guds gudomlige Son insåg, att ingen annan kunde rädda den fallna människan, och så fattade Han beslutet, att bistå henne. Han lämnade de fallna änglarna, att gå under i sitt uppror, men räckte ut handen, för att undsätta den i kvav gående människan. De upproriska änglarna bemöttes enligt det ljus och den erfarenhet, som de hade tagit så rik del av i Himmelen. Satan, den främste av de fallna änglarna, ägde en gång i tiden en framträdande ställning i Himmelen. Han stod näst i rang efter Kristus. Hans, liksom de andra fallna änglarnas, kunskap om Guds sinnelag, Hans godhet, nåd, vishet och utsökta härlighet, gjorde deras skuld oförlåtlig.