Han vände sig till brudgummen och sade: ’”Varenda människa sätter först fram det goda vinet, och det som är sämre när gästerna börjar bli druckna. Du har sparat det goda vinet ända till nu.’” {Vers 10.} Med detta mirakel illustrerar Jesus sanningen, att medan världen skänker sina bästa gåvor först, för att fascinera sinnena och behaga ögat, skänker Han goda gåvor, som alltid är friska och nya ända till slutet. De tappar aldrig smaken, hjärtat blir aldrig sjukt och tröttnar aldrig på dem. Världens nöjen är otillfredsställande, dess vin förvandlas till bitterhet, dess munterhet till dysterhet. Det, som började med sång och munterhet, slutar i trötthet och avsky. Men Jesus sörjer för en själens fest, som aldrig felar, att ge tillfredsställelse och glädje. Varje ny gåva ökar mottagarens förmåga, att uppskatta och åtnjuta sin Herres välsignelser. Han ger, inte med återhållsamma mått, utan över vad, som begärs eller förväntas.