Då Jairus hörde dessa hoppingivande ord, trängde han sig närmare Jesu sida, och de skyndade till rådsherrens hus. Frälsaren lät ingen komma in i rummet med Honom, där barnet låg dött, förutom några av Hans mest trogna lärjungar och föräldrarna själva. De sörjande gjorde ett stort spektakel av sin klagan, och Han tillrättavisade dem och sade: ”’Gråt inte. Hon är inte död, hon sover.”’ {Vers 52.} Kvinnorna, som enligt landets sed hade anlitats, för att göra denna yttre uppvisning av sorg, blev upprörda över denna anmärkning från en enkel främling, och de började att fråga efter, med vilken myndighet denne person kom och befallde dem, att stilla sig och hävda, att flickan fortfarande levde. De hade sett dödens beröring förändra det levande barnet till en pulslös och omedveten gestalt. De skrattade hånfullt åt Jesu ord, då de lämnade rummet på Hans befallning. I sällskap av fadern och modern, tillsammans med Petrus, Jakob och Johannes, närmade Frälsaren Sig sängen, och Han tog barnets hand i Sin egen och uttalade sakta, på det bekanta språket i hennes hem, orden: ”’Flicka, stå upp!”’ {Vers 54.}