Det var en sorglig scen. Lasarus hade varit högt älskad, och hans systrar grät över honom med förkrossade hjärtan, medan de som hade varit hans vänner, blandade sina tårar med de sörjande systrarnas. Jesus hade också älskat Lasarus, vars tro på Honom alltid hade varit sann, den hade aldrig vacklat eller svikit för ett ögonblick. Med tanke på denna mänskliga nöd och det faktum, att dessa plågade vänner kunde sörja över den döde, då världens Frälsare stod bredvid, som hade makt att låta folk uppstå från de döda, hände det sig, att ”Jesus grät.” {Vers 35.} Hans sorg gällde inte blott scenen framför Honom. Tyngden av tidernas sorg vilade på Hans själ, och då Han blickade ut över de kommande åren, såg Han lidandet och sorgen, tårarna och döden, som skulle bli människornas lott. Hans hjärta var genomborrat av smärtan från den mänskliga familjen i alla åldrar och i alla länder. Det syndiga släktets vemod vägde tungt på Hans själ, och Hans tårars källa bröts upp, då Han längtade efter, att lindra all deras nöd.