Några timmar tidigare hade Jesus stått som en mäktig ceder och ridit ut stormen av motstånd, som hade ägnat Honom sin vrede. Envisa viljor och hjärtan fyllda av illvilja och subtilitet strävade förgäves efter, att förvirra och övermanna Honom. Han stod fram i gudomligt majestät som Guds Son. Men nu var Han som en blåslagen vassrugge, slagen och böjd av den ilskna stormen. En kort tid tidigare hade Han utgjutit Sin själ för Sina lärjungar i ädla uttalanden, hävdat enhet med Fadern och lagt Sin utvalda kyrka i famnen på en, som hade gudomlig auktoritet. Nu yttrade Hans röst undertryckt ångestklang, och Han höll Sig fast vid den kalla marken, som för att söka lättnad.