Jesus försökte alltså, att övertyga Pilatus om, att Han var oskyldig till att sträva efter kunglig ära på jorden. Pilatus hade blivit förvirrad av de störda och splittrade elementen i den religiösa världen, och hans sinne grep ivrigt efter Jesu ord, som förklarade att Han hade kommit till världen, för att vittna om sanningen. Pilatus hade hört många röster ropa: ”Här är sanningen!” ”Jag har sanningen!” Men denne man, ställd där som en brottsling, som påstod Sig äga sanningen, rörde hans hjärta med stor längtan efter, att få veta, vad den var och hur den kunde erhållas. Han frågade Jesus: ”’Vad är sanning?’” Men han väntade inte på ett svar; tumultet från den upphetsade folkmassan ökade ständigt; deras otåliga rop skar i öronen och återkallade honom till hans rättsliga uppgift. Han gick ut till judarna, som hade ställt sig bortom dörren till salen, och förklarade med eftertrycklig röst: ”’Jag finner honom inte skyldig till något brott.’” {Vers 38.}