Petrus lydde på nytt automatiskt, hållande blicken fäst vid den himmelske gästen, i tron, att det var en dröm, eller en syn. De beväpnade soldaterna var passiva, som mejslade ur marmor, i det att ängeln åter bjöd: ”’Ta på dig manteln och följ mig.’” {Vers 8.} Därvid rörde det himmelska väsendet sig mot dörren, och den annars så pratglade Petrus följde efter, stum av häpnad. De gick förbi den orörliga vakten, och nådde den tungt reglade och stängda porten. Denna öppnade sig själv, och låstes strax därpå; medan vakten innanför och utanför porten stod orörliga på sina poster.