Världsalltets Konung kallade till Sig de himmelska härskarorna, för att i deras närvaro framställa Sin Sons sanna ställning och Hans förhållande till alla skapade varelser. Guds Son delade Faderns tron, och härligheten från den evige, självexisterande Guden omgav dem båda. Omkring tronen samlades så de heliga änglarna, en väldig, oräknelig mängd – "myriarders myriarder, tusen och åter tusen" (Uppenbarelseboken 5:11). Dessa utgör de mest upphöjda änglar, som både är tjänare och undersåtar. De fröjdade sig i glansen hos ljuset, som strömmade över dem från Gudomen. Inför himmelens samlade invånare tillkännagav Konungen, att ingen annan än Kristus, Guds Enfödde, till fullo kunde sätta sig in i Hans planer, och det var Kristi sak, att fullfölja Hans storslagna avsikter. Guds Son hade förverkligat Faderns vilja i skapandet av himmelens härskaror. Honom, liksom Fadern, skulle de därför ge sin hyllning och vara trogna. Kristus skulle framledes utöva Sin gudomliga makt, genom att skapa Jorden och dess innevånare. Men härigenom skulle Han inte söka Sin egen ära eller upphöja Sig Själv. Det skulle ha stridit mot Guds plan. I stället skulle Han därigenom förhärliga Fadern och verkställa Hans nåderika kärleksgärningar.