Med en stärkt och varaktig tro på de gudomliga löftena och med försäkran om himmelska änglars närvaro och vård, fortsatte Jakob sin resa "till Österlandet." – Första Moseboken 29:1 (Svenska Folk-Bibeln 98). Men hur annorlunda hans ankomst dit var mot Abrahams budbärares nästan ett hundra år förut! Tjänaren hade kommit med flera följeslagare, som red på kameler, samt förde med sig rikliga gåvor av guld och silver; medan sonen var en enslig, trött resande, som inte hade några ägodelar, förutom sin stav. Jakob stannade, liksom Abrahams tjänare, vid en brunn, och där mötte han Rakel, Labans yngsta dotter. Nu var det Jakob, som visade sig tjänstvillig, genom att vältra bort stenen från brunnen samt genom att vattna hjordarna. Sedan han hade kungjort sin släktskap, blev han vänligt mottagen i Labans hem. Han kom medellös och utan följe, men efter några veckor hade han bevisat sin flit och skicklighet, och man uppmanade honom att stanna. De kom överens om, att han skulle tjäna Laban i sju år för Rakels hand.