Jakob och Esau möttes vid sin fars dödsbädd. En gång hade den äldre brodern skådat framåt till denna händelse som ett gynnsamt tillfälle till att hämnas; men hans känslor hade sedan förändrats i grunden. Och Jakob, som var väl tillfreds med förstfödslorättens andliga välsignelser, avträdde till sin äldre bror besittningen av faderns förmögenhet. Detta var det enda arv, som Esau eftersträvade eller satte något värde på. De undvek ej längre varandra på grund av avundsjuka eller hat, likväl bodde de åtskilda, ty Esau flyttade till Seirs bergsbygd. Gud, som rikligen välsignar, hade förlänat eller gett Jakob världslig förmögenhet, förutom det högre goda, som han hade eftersträvat. De två brödernas ägodelar var så stora, "att de inte kunde bo på samma plats; landet där de uppehöll sig räckte inte till för dem, eftersom de hade så många djur." Denna skilsmässa skedde enligt Guds beslut angående Jakob. Bröderna avvek så mycket från varandra beträffande tron, att det var bättre för dem att bo var för sig.