Josef behandlades i början väldigt strängt av sina fångvaktare. Psalmisten säger: "Man satte hans fötter i bojor, och fjättrade honom med halsjärn, tills det han hade sagt slog in och Herrens ord gav honom rätt." – Psaltaren 105:18-19. Men Josefs verkliga karaktär lyser fram även i fängelsets mörker. Han höll fast vid sin tro och sitt tålamod. Hans många år av trogen tjänst hade lönats med stor grymhet, men detta gjorde honom likväl inte dyster eller modlös. Han ägde den frid, som kommer av medveten oskuld, och han anförtrodde sin sak åt Gud. Han ängslades inte över orättvisan emot sig själv, utan glömde sin sorg, genom att söka lindra andras bekymmer. Även i fängelset fick han något att utföra. Gud förberedde honom i lidandets skola för en större duglighet, och han vägrade inte att genomgå den nödvändiga utbildningen. I fängelset, där han bevittnade följderna såväl av förtryck och tyranni som av brott, fick han inhämta lärdomar i rättvisa, sympati och barmhärtighet, som skickliggjorde honom till, att öva myndighet med vishet och medlidande.