Skriften berättar, att en son föddes åt Enok, sedan han fyllt sextiofem år, samt att han därefter förde ett gudfruktigt leverne i tre hundra år. Under sina tidigare år hade Enok älskat och fruktat Gud samt hållit Hans bud. Han tillhörde det heliga släktet, den sanna trons bevarare och förfäderna till den utlovade säden. Han hade hört Adam själv omtala den mörka historien om syndafallet och även den uppmuntrande berättelsen om Guds nåd, såsom den visade sig i löftet. Och han förtröstade på den kommande Frälsaren. Men sedan Enoks förste son blivit född, uppnådde han en djupare erfarenhet, genom att han kom närmare Gud. Han uppfattade klarare sina egna plikter och sitt ansvar som en Guds son. Och då han såg barnets kärlek till fadern och dess okonstlade förtröstan på hans beskydd; då han i sitt eget hjärta kände en djup och innerlig ömhet mot den förstfödde sonen, inhämtade han en värdefull lärdom om Guds underbara kärlek till människorna, såsom den uppenbarade sig i gåvan av Hans Son, och om det förtroende, som Guds barn kan hysa till sin himmelske Fader. Guds oändliga, outgrundliga kärlek genom Kristus blev föremålet för hans begrundande både dag och natt; och med sin själs hela iver vinnlade han sig om, att uppenbara denna kärlek för folket, ibland vilket han vistades.