Scenen omkring honom försvann för honom; himmelens portar stod vidöppna, och Stefanus blickade in där, och såg härligheten i Guds salar, och Kristus, som om Han precis hade stått upp från Sin tron, redo att stötta Sin tjänare, som var i färd med, att lida martyrdöden för Hans namn. Då Stefanus proklamerade den härliga scenen, som öppnade sig för honom, var det mera, än hans förföljare stod ut med. De höll för öronen, så att de inte skulle höra hans ord, och ropade högt samt rusade rasande på honom i endräkt. ”Så stenade de Stefanus, under det att han bad: ’Herre Jesus, tag emot min ande.’ Sedan föll han på knä och bad med hög röst: ’Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.’ Med de orden insomnade han.”