På 500-talet hade påvedömet befäst sin makt. Kejsarnas stad blev dess huvudstad, och Roms biskop förklarades vara överhuvud för hela kyrkan. Påvedömet hade övertagit hedendomens plats. Draken hade gett vilddjuret sin kraft och sin tron samt stor makt (Uppenbarelseboken 13:2). Nu inleddes den påvliga maktperioden på 1 260 år, som förutsagts i profetiorna i Danielsboken och Uppenbarelseboken. Danielsboken 7:25; Uppenbarelseboken 13:5-7. De kristna måste välja: Antingen kompromissa med Guds entydiga anvisningar och rätta sig efter de påvliga ceremonierna och den påvliga gudsdyrkan, eller välja Guds sida och omkomma i fängelse, lida döden på sträckbänken, på bålet eller drabbas av bödelsyxan. Nu gick Jesu ord i uppfyllelse: ”Ni kommer att bli förrådda till och med av föräldrar och bröder, av släktingar och vänner, och en del av er skall man döda. Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull.” Lukasevangeliet 21:16, 17. De trofasta blev utsatta för häftigare förföljelser, än någonsin tidigare, och världen blev ett enda stort slagfält. I flera hundra år måste Kristi menighet söka sin tillflykt på öde och okända platser. Profeten säger härom: ”Kvinnan flydde då ut i öknen, där hon har en plats som Gud har berett åt henne, så att hon får sitt uppehälle i ettusen tvåhundrasextio dagar.” Uppenbarelseboken 12:6.