Under den första delen av trehundratalet utfärdade kejsar Konstantin en lag som gjorde söndagen till en offentlig högtidsdag i det romerska riket. (Se ”Tillägg”). Solens dag hedrades av hans hedniska undersåtar och ärades av de kristna. Kejsaren hade satt som mål att förena de motstridande intressena inom hedendomen och kristendomen. Han påverkades av kyrkans biskopar till att göra detta. I sin äregirighet och isin strävan efter makt insåg de, att om både de kristna och hedningarna firade samma dag, skulle det bli lättare för hedningarna att ta emot kristendomen. Kyrkans makt och härlighet skulle förstärkas. Många gudfruktiga kristna började efter hand att tillskriva söndagen en viss grad av helighet, men de betraktade alltjämt den bibliska sabbaten som Herrens heliga dag och firade den i lydnad för det fjärde budet.