I flera veckor kände jag inte tryck mot handen, eller det kallaste vatten, som hälldes över huvudet. Då jag reste mig, för att gå, vacklade jag ofta, och föll emellanåt till golvet. I detta smärtfyllda tillstånd började jag att skriva på ”Den Stora Striden”. Först kunde jag endast skriva en sida om dagen, och så vila i tre dagar, men i takt med, att jag kom längre fram i handlingen, blev jag starkare. Frånvaron av känsel i huvudet tycktes inte omtöckna sinnet, och innan jag avslutade arbetet [”Andliga Gåvor”, Band 1], hade slaganfallets verkning helt upphört.