Det religiösa livet hos ett stort antal av dem, som bekänner sig att vara kristna, är sådant, att det visar att de inte är kristna. De framställer hela tiden Kristus felaktigt, de förfalskar Hans karaktär. De inser ej vikten av denna karaktärsförvandling, att de måste anpassas till likhet med Hans gudomliga sinnelag. I stället uppvisar de tidvis en falsk kristendom för världen, som orsakar själens ruin för dem, som de kommer i beröring med. Orsaken är den, att dessa bekännande kristna inte står under Jesu Kristi kontroll. Deras egna nedärvda och uppammade karaktärsdrag får ta överhanden som dyrbara egenskaper, fastän de har ett dödsbringande inflytande över andra människors sinnen. Kort och gott: De vandrar i gnistorna från sin egen eld. De har en religion att underkasta sig, men kontrolleras av omständigheterna. I fall allt går enligt deras behag, och deras ytliga, otyglade och okristliga natur inte stöter på några hinder i vägen, mjuknar de och uppträder vänligt och tilltalande. När det sker ting i familjen, eller i umgänget med andra, som stör friden och retar dem till vrede, bör de lägga fram alla bekymmer inför Gud. Sedan bör de ihärdigt be om Hans nåd, innan de sätter igång sitt dagliga arbete (266) som lärare. De bör känna, att Kristi kraft, nåd och kärlek vistas fortlöpande i deras egna hjärtan, sedan kan de påbörja arbetet. Då kommer Guds änglar att vara med dem i klassrummet. Blir de provocerade och irriterade i klassrummet, gör det ett dåligt intryck på barnen de ansvarar för. I stället för att undervisa barnen, behöver de själva undervisas om Kristi lära.