Nu var det kejserliga partiet överbevisat om, att de kristna furstarna skulle hålla den lag, som antagits. Men de glömde, att Guds folk betraktade den Heliga Skrift som höjd över alla mänskliga lärosatser och krav. De visste, att var som helst som denna grundregel godtogs, skulle påvedömet slutligen omstörtas. Prästerna, som enbart betraktade det synliga, smickrade sig med, att kejsarens och påvens sak var stark och Reformationens svag.