Jesaja hade fördömt andras synder; men nu ser han sig stå inför samma fördömelse, som han uttalat över dem. Han hade låtit sig nöja med en kall, livlös ceremoni vid sin gudstillbedjan. Han hade varit omedveten härom, tills Herren gav honom denna syn. Hur obetydliga framträdde inte nu hans visdom och talanger, i det att han blickade på helgedomens helighet och majestät. Hur ovärdig han var! Hur opassande för att tjäna Gudomen! Hans åsikt om sig själv går att uttrycka med aposteln Paulus’ ord: ”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?” {Romarbrevet 7:24.}